20 maj 2025

Han försökte rationalisera sig ur en känslomässig konflikt – tills han insåg att det inte gick

Jag funderar ofta på vad den främsta lärdomen från min utbrändhet är. Och hur mycket jag än vrider och vänder på det, återkommer jag alltid till samma sak: att stress är en mental friktion snarare än faktisk belastning. Ett ältande av det som varit eller en oro för det som komma skall – en ständig påminnelse om allt vi borde göra och den vi borde vara, men ännu inte är.  

Den insikten gjorde det tydligt för mig att stressrelaterad ohälsa behöver approcheras från en annan vinkel – en där vi hanterar orsaken, inte bara symptomen. Och att det för ett samhälle och en organisation innebär ett skifte i perspektiv, inte i justerad arbetsbörda och nya direktiv.  

Jag träffade en bekant nyligen. En person vars aura utstrålar både framgång och balans: en framgångsrik karriär, och en sund, avspänd relation till prestation. Jag frågade honom om det alltid varit så. Han log och berättade att något förändrades i samband med en period av ångest, stress och inre slitningar han inte längre kunde ignorera.  

Han berättade om ett nytt jobb han tackat ja till några år tidigare. Inte för att fly från något – han trivdes jättebra på sin dåvarande arbetsplats – utan för att han kände att han borde utmana sig själv och ta ett steg upp på den berömda karriärstegen. Det nya jobbet blev inte vad han hoppats på: dåligt ledarskap, otydlig roll och en kultur som inte stämde överens med hans värderingar. 

 Tiden gick, men ingenting förändrades. Han bet ihop, tvingade sig själv att fortsätta – trots återkommande ångest och magont. Och det, fast han visste att hans gamla arbetsgivare gärna skulle ta emot honom igen. De hade gjort klart för honom att dörren alltid stod öppen.  

"Men om du mådde så dåligt, varför gick du inte tillbaka?" frågade jag honom.  

Han tvekade en stund innan han svarade: 

"För att det kändes som ett misslyckande. Det var inte situationen i sig som höll mig kvar, det var tanken på hur jag skulle uppfattas av andra om jag gav upp. Jag kände en skam i att ta ett steg tillbaka, även om jag innerst inne visste att det var rätt sak att göra. Visst, jag hade kunnat bespara mig 1,5 år av ångest – men just då var det ett för högt pris för mitt ego att betala" 

Det tog honom två år, och flera samtal i terapi, innan han till slut valde att säga upp sig och gå tillbaka till sin gamla arbetsgivare. Ett beslut han idag beskriver som ett av sina bästa.  

När det vi känner blir större än det vi faktiskt upplever   

Hans erfarenhet och berättelse säger något om den stress och psykiska ohälsa flera av oss upplever idag. Visst kan en arbetsmiljö vara påfrestande – men i många fall är det inte vad som händer som får oss att må dåligt. Det är vad vi känner inför det som händer. Våra egna tankar om hur vi borde vara och vad vi borde göra – vår oförmåga att välja det som är rätt framför det som är lätt.   

Därför återkommer jag alltid till att stress, i de flesta fall, föds ur inre konflikter – inte av yttre belastning.  

Vi kan inte organisera oss ur en känslomässig konflikt  

 Det är lätt att tro att lösningen på stress är bättre struktur, smartare planering eller fler återhämtningspauser. Men det är som att ständigt släcka bränder utan att riktigt förstå varför de uppstår från första början.  

Vi kan fortsätta hantera stress på daglig basis – eller så kan vi börja förstå vad den bottnar i. För när vi förstår vad som skaver på insidan, blir det mycket lättare att skapa förändring på utsidan. 

24 mars 2025

När styrkan blir en svaghet - gränsen högpresterare inte ser

Vi tar ansvar, levererar och driver resultat. Vi är plikttrogna och undviker till varje pris att göra andra besvikna. Vi är kort sagt många företags dröm – till dess att vi inte längre är det. För någonstans på vägen börjar våra styrkor arbeta emot oss, och vår höga ambition blir en avlägsen vision.  

Många av oss ser inte var gränsen går – förrän vi har passerat den. Hur vet vi när högeffektivt övergår till ineffektivt? 

En coachklient berättade nyligen att hans enda sätt att dämpa ångest var att jobba. Det kom inte som någon överraskning. För många högpresterande är mer ansträngning lösningen på det mesta. Obehag är något att övervinna, inte förstå. 

 Det är därför ingen slump att personer med högpresterande egenskaper bränner ut sig. Vi är mästare på att använda logik framför känsla, och att rationalisera istället för att lyssna. Och när något känns fel är vår första instinkt att lägga i en högre växel, göra ännu mer. 

  När vi passerar gränsen jobbar vi mer, men får mindre gjort. Timmarna blir fler men resultatet vi väntar oss är ingenting vi ser. Vi tänker att vi ska vila snart – men snart kommer aldrig, och istället fortsätter vi i samma manér.  

 Vi är ambitiösa och gör alltid mer än vad andra ber oss om, det mättar vårt ego som lärt sig att vara bäst är synonymt med att göra mest. Och även om det finns fler sätt, är vi övertygade om att det vi gör troligtvis är mest rätt. Därför släpper vi inte längre in någon. Istället tar vi det ansvar ingen förväntar sig att vi ska ta, och vi tröstar oss med tanken på att det nu i alla fall blir bra.  

 När det är dags att släppa taget uppstår ofta ett obehag som gör det svårt för oss att varva ner eftersom det alltid finns en röst inom oss som säger att vi borde kunna göra mer.  

 Övergången från högeffektiv till ineffektiv är subtil och sällan något vi märker – och vi behöver lära oss vad det är som händer när vi ovetandes korsar gränsen och situationen vänder. 

Hur du håller dig på rätt sida av gränsen  

Det är när vi lär oss skilja på vem vi är och vad vi gör som den verkliga förändringen sker. Det är först då vi inser att framgång inte är synonymt med att alltid göra mer. Resultat mäts i inverkan, inte i timmar. Vi bör därför lägga vår tid där vi får tillbaka som mest – och kapitalisera på det vi gör allra bäst. 

Förtroende skapas när vi vågar släppa på kontrollen och bjuda in andra, som ett första steg i att hjälpa varandra. Men vi kan inte förvänta oss att andra öppnar upp om inte vi gör det först.

Högpresterande personer är på många sätt ovärderliga – men bara så länge de har förmågan att sätta stopp innan det är för sent. Och det enda sättet att göra det på är att lyssna på de signaler som vårt intellekt gärna rationaliserar bort.

 Hur vet du att du fortfarande är på rätt sida av gränsen?

15 februari 2025

Stressrelaterad ohälsa: är det samhällets krav eller våra egna som bryter ned oss?

Jag vet inte om du har sett den, men cirka två år efter sin premiär har nu även jag sett The Bear. Förutom att vara en sevärd dramakomedi skildrar serien på ett träffande sätt en av de främsta orsakerna till stressrelaterad ohälsa idag – strävan efter perfektion i en ofullkomlig värld.

Hur mycket av pressen kommer egentligen från samhället och yttre krav, och hur mycket bidrar vi med själva genom att acceptera och upprätthålla orealistiska ideal?

Det förvånar mig att frågor som hög arbetsbelastning, orimliga krav och dålig arbetsmiljö fortfarande tycks vara centrala när vi pratar om stressrelaterad ohälsa idag. Det är ofta återkommande argument som inte bara känns slitna utan också svåra att definiera. Det intressanta med serien The Bear är att dom på ett träffande sätt lyckas spegla en annan sida av stressproblematiken – den som är knuten till våra egna självbilder.

Debatten kring stressrelaterad ohälsa handlar oftast om strukturer och samhällsnormer, och inte lika mycket om individens roll i att skapa och upprätthålla dessa ideal. Det är inte bara omvärlden som ställer krav på oss – vi gör det lika mycket själva genom att acceptera dessa förväntningar. I The Bear utmanas tittaren att se bortom de yttre kraven och istället reflektera över sin egen roll i att upprätthålla prestationskulturen.

Serienger oss en ärlig spegling av prestationskulturens konsekvenser: en livsstil där framgång och identitet kopplas till vad vi gör, snarare än till vilka vi är. Och huvudkaraktären, Carmen, är ett tydligt exempel på vad som händer när vi definierar vårt värde genom vad vi presterar. Hans försök att kontrollera sin omvärld och sitt arbete in i minsta detalj leder snarare till mental ohälsa än till den framgång han eftersträvar.

Att hålla en viss självbild intakt är en enorm – och ofta förbisedd – stressfaktor. Idén om allt vi borde göra och borde vara leder ofta till ångest och utmattning eftersom det skapas en konflikt mellan våra inre jag och den yttre fasad vi kämpar för att upprätthålla. Vad serien gör bra är att densätter fingret på den här konflikten och visar hur destruktiv den kan vara.

Problemet med den stressrelaterade ohälsan som jag ser det är delvis strukturell eftersom samhället skapar och driver på de normer och värderingar som formar oss, men eftersom det är genom sociala interaktioner dessa normer överförs är det varje individs ansvar att vara med och påverka den kultur vi önskar leva i.

Att ifrågasätta våra egna mönster kan börja med små steg, som att sänka våra egna krav, vara öppna med vår sårbarhet eller våga sätta gränser. Men framför allt bör vi fråga oss själva om den identitet vi upprätthåller är något vi förvärvat eller själva valt.